High Coast Ultra 129km del.1

Packade färdigt det sista precis innan Jessika hämtade upp mig på fredagen vid lunchtid. Älskar den här påsen från Pace on Earth och den följer med mig överallt. Loving the adventure of going beyond.
Precis kommit fram till Hotell Höga Kusten och den majestätiska bron som även skulle vara målet på lördag natt.

 

Om man i grunden känner att man har en stark kropp och en vilja att ta sig någonstans tror jag att man kan komma långt. Min största träning sista halvåret har bestått av runstreakpass på 20 min, vissa veckor har jag kommit upp i distanser mot 10 mil, ofta genom olika små upptåg som ultraintervaller eller ett 6-timmars mm. Tanken med HCU var att springa 75 km, men något fick mig att ändra distans när det bara var några veckor kvar. Ibland tänker jag att det är min hybris som styr mig, men jag tror att det är den där obotliga längtan efter äventyr. Så varför valde jag att göra ett distansbyte utan alltför mycket eftertanke? Jo för att det jag drömt om senaste året är att möta gryningen, tröttheten, smärtan och framförallt uppleva magisk natur. Jag tänker att om jag ställer mig på startlinjen och är helt övertygad om att jag kommer passera mållinjen tar inte det då bort en del av äventyret? Så varför inte ta chansen?

Dagarna innan loppet kände jag mig trött med en förkylning I kroppen, hade haft svårt att sova och uppladdningen kändes inte alls bra. I bilen på vägen upp var jag fortfarande tveksam till om kroppen skulle klara att springa, skulle jag bli supersjuk eller var detta bara de mest galna race-nerver jag hade varit med om? Försökte vila en sista timme på hotellrummet men det gick sådär.

Vad jag inte visste när jag satt där hemma och skickade iväg ett mail om distansbyte var att rädslan skulle omfamna mig totalt när jag klev på den där bussen utanför hotellet kl.21 på fredagskvällen. Av alla race reports som jag läst så kändes det dessutom som att det bara är ”riktiga och snabba ultralöpare” som kör HCU. Därför hoppas jag att min race report kan få även vanliga människor som jag att våga prova och älska ”the adventure of going beyond”. På bussen fanns människor som utstrålade säkerhet, med kläder från UTMB etc. Kände mig otroligt liten. På plats i Örnsköldsvik så blev det inte bättre, när alla andra verkade förväntansfulla och pigga i starten ville jag helst bara gömma mig under en sten. Eller åka hem. Sova. Men jag åkte inte hem. Jag sprang…

Mörkare än såhär blev inte natten. Under första timmarna följde små stigar skön löpning här utmed en sjö.
Kvällen innan loppet bjöd på vindar över 7m/s men under natten blev det alldeles vindstilla och både sjöar och hav låg spegelblanka.

Kommentera