High Coast Ultra 129km del.2

Tempot överlag ut ur Övik kändes högt, kroppen protesterade lite med håll. Varför springer vi för, ska vi inte sova? Försökte ändå rulla på i det bakersta ledet, jag tror att mina negativa tankar ställde till det för mig. Kände mig obekväm och otrygg. Första tiden bestod av skön stiglöpning. Jag tappade alltfler människor, blev kissnödig och efter det var jag övertygad om att jag var sist. Kände mig ändå mer bekväm med mitt eget tempo än att behöva jaga efter andra. Stark och långsam var ändå det mantrat jag hade bestämt mig för att ha under loppet. Kom till Köpmannholmen efter 4 timmar och 20 minuter. Det var därefter jag fick min stora dipp. Helt otroligt vad man kan trycka ner sig själv i skorna, jag grät och kände mig värdelös på alla vis man kan tänka sig. Tänkte att jag måste bryta vid 54km, jag var helt övertygad och vid några tillfällen förstod jag inte ens hur jag mentalt skulle orka hela vägen dit. Men efter Skuleberget hände något. Jag träffade människor, blev omsprungen, hur kunde det ske jag var ju sist?! Fick ett telefonsamtal av Jessika, min vän som skulle springa 75, och insåg att herregud det finns fler levande människor än jag. Är det morgon nu? Insåg i efterhand att det var natten som hade ställt till det för mig, mardrömmarnas timmar, i kombination med ett helt omöjligt mindset. (Jag vet ju att hjärnan gör det mesta av jobbet under dessa lopp så hur kunde jag ge mig själv en sån dålig start?) De som känner mig vet att jag går och lägger mig kl.21 om kvällarna och har svårt att fungera utan sömn. Jag kände nu glädjen och styrkan återvända. Härifrån Skule kände jag mig pigg och glad i huvudet i stort sett hela vägen. Jag kan ju visst det här! Jag är nog en sån som kan springa långt ändå trots allt. Tänk vad den mentala inställningen kan göra mycket, för när vi tror att vi kan då kan vi! Jag vet sedan jag sprang Ultravasan att dippar kommer men att de även går, men att de skulle kunna vara såhär djupa det hade jag ingen aning om.

Slåtterdalsskrevan
Några få av alla de rötter som naturen bjöd på.
På toppen av Skuleberget i soluppgång. Bilderna har svårt att göra den magiska utsikten rättvisa.

Vid Skule 54km fick jag kaffe och smörgås och torra kläder. En kram av Jessika som snart skulle starta sitt lopp. Kände mig ivrig och glad att få komma iväg igen. Joggade på överallt där jag kunde och gick uppför. 75orna började komma ifatt och de gav massor med energi med pigga hejarop. Värmen började göra sig till känna, smet in på affären för att köpa en cola men hann lagom upp på ett berg igen för att möta ett rejält åskoväder. Men efter regn kommer solsken. Mitt glada humör fortsatte hålla i sig. Började bli riktigt hungrig men nu var det inte långt till Nordingrå 84km där jag skulle få korv med mos och räksallad. Sista 5 km fram till Nordingrå minns jag som tekniska och väldigt långsamma, likt en evighet. Men så länge man tar sig framåt så kommer man framåt helt enkelt. Åt ganska snabbt återigen ivrig att få komma iväg. Ångrade lite att jag inte hade min dropbag här för mina fötter började göra ont av all utförslöpning och alla stenar men den hade jag valt att skicka till Fjärdbotten vid 109km.

Bokstavligen dränkt av regnet men ändå glad i sinnet.
Äntligen skulle jag få mat, hungrig!

Nu blev det endel transportlöpning på grusvägar och jag minns att jag blev illamående efter maten. Fick en liten dipp igen men inte alls liknande den förra. Kunde inte låta bli att njuta av det fantastiska landskapet jag möttes av överallt. Hade ett knä som gjorde sjukt ont så jag fick varva löpningen med gång trots det snälla underlaget. Fick hejarop via sms av mina fina vänner och gulliga Ellen vilket gjorde att jag snabbt blev ganska glad igen. Smärta brukar inte sätta sig i huvudet men jag blev lite orolig att detta skulle bli något bestående. Samtidigt visste jag att det hade börjat i höftböjaren så detta var bara helt klart korta stela muskler försökte jag intala mig. Här någonstans hade jag kommit 95 km. Minns inte så mycket mer här än ett berg som plötsligt kom, jösses vilket berg, men i skogen och över bergen var jag som gladast och trivdes som bäst. Stannade på toppen och njöt av utsikten, lycklig i känslan av att trots en trött kropp verkligen kunna njuta av resan. Kom här uppe på att jag hade fått en hembakad kanelbulle i Nordingrå som jag hade stoppat i väskan, plockade fram den och det var nog det godaste jag ätit denna dag. Älskar bullar! Måste vara en ängel som hade bakat den. Någonstans efter 54km så tappade jag mina fina etappkort och här vid 100km ville inte hjärnan vara helt med i matchen så den trodde bestämt att Lidnipan skulle jag möta efter 109km, och om detta berg var så här jävligt hur skulle då Lidnipan vara? Äntligen framme vid Fjärdbotten 109km fick jag veta att jag redan hade passerat Lidnipan, den lättnaden när jag insåg att jag inte alls hade den tuffaste delen kvar fick mig att gråta av glädje, för jag började här någonstans inse att jag nog skulle ta mig ända till mål. Snabbt fram med väskan för att byta strumpor och skor, trodde jag, fanns inte en chans att mina fötter skulle få plats i mina rymliga inov8 race ultra, det vara bara att snällt stoppa tillbaka dem i mina Altra. I med lite mer energi och på med lite mer kläder eftersom kvällen och en ny natt började närma sig. Återigen ivrig och glad att få komma iväg. Nu med tanken på att nästa station är Höga Kusten Bron och MÅLET.

En av transportsträckorna, så otroligt vackert landskap.

Jag var förberedd på stenstranden som alla pratat om. Plötsligt stod jag där på stranden och hörde havet slå mot stenarna. Magiskt! Vet inte om jag mentalt var så inställd på ett tufft parti att jag redan hade släppt alla krav och därför mest njöt av att vara så nära havet? Sista 15km bestod av 2 ytterligare små berg, här kunde man se Höga Kusten Bron men från fel håll, en mil skog väntade. Träffade på en tjej i skogen, det var himla trevligt med sällskap såhär i slutet när mörkret började komma. Jag gick mest denna sista del. Sista 4km bestod av asfalt och jag gjorde ett försök att köra 10 steg springa sen gå osv. Men insåg att jag hade gott om tid på mig att komma i mål så jag övergick till att snabbt gå sista biten. Mitt gångtempo var ändå nu snabbare än mitt joggtempo. Plötsligt var jag där. Sista backen upp till målet. Alla känslorna på en och samma gång. Jag är i mål. Finisher på High Coast Ultra 129km. På 24 timmar och 24 minuter.
Mest av allt vill jag tacka er längs vägen, ni glada fina goa människor i kontrollerna som peppade och fick mig att känna mig stabil och stark. Tommy tack för att du fick mig att anmäla till 129 och allt stöd innan och inte minst hur du tog emot mig i mål. Tack Ellen för att du får mig att våga tro på mig själv. För att inte tala om min familj och mina vänner❤

 

Vad fungerade bra:

  • Klädval. Startade i t-shirt med en tunn ulltröja överst samt trekvarts-tights. Pannband. Strumpor från injinji (korta, borde valt lite högre strumpor men hade inga långa tåstrumpor i dammodell). På fötterna Altra Lonepeak vilka hade tillräckligt med grepp för det torra underlaget samt skön dämpning för transportlöpningarna. 
  • Små etappkartor. Perfekt att kunna fokusera på en del i taget. 
  • Ultimate direction ryggsäck med 2 mjuka flaskor, lätta att fylla på. Skulle kunna önska mig någon mer ficka på sidan för småsaker.
  • Energi. Hade räknat ut på ett ungefär hur mycket kcal olika saker innehåller för att kunna få i mig minst 200kcal i timmen. Äta mat i kontrollerna fungerar alltid bra för mig. Smörgås, banan mm. Shot bloks som extra energi vb fungerade toppen. Salta godisar samt salt i småpåsar att ha på det jag åt. Bästa tipset jag snappat upp var bragokex, åt en hel rulle, mestadels under sista etappen där jag var hungrig. Jag hade packat mycket mer energi än vad jag behövde vilket jag ändå är glad för, nästa gång kan jag säkert beräkna bättre.
  • Vatten som dryck, är bra på att få i mig vatten när jag springer.
  • Sportslick. Inte ett enda skav fick jag (förutom alla blåsor på fötterna).
  • Hade packat för alla sorters ombyten i dropbagen, skönt att kunna välja utifrån väder och känsla.

 

Vad fungerade mindre bra:

  • Energidryck. Gjorde ett försök med en flaska Umara. Hade även med vitamin well i mina drop-bags för det brukar jag kunna använda hemma ibland. Men allt utom vatten får mig att bli lätt illamående på lopp i denna längd. Cola i små mängder kan fungera.
  • Nötcreme – illamående!
  • Skor, skor för ombyte ska vara STORA.
  • Klockan dog vid 2 tillfällen (Suunto Spartan Sport). Hade en powerbank i varje dropbag men det blev klumpigt och bökigt.
  • Mobilen dog sista milen. Inte jättebra när man är så pass ensam och trött. Samma där med powerbank. Måste försöka planera bättre nästa gång.
  • Blev kall sista 2 timmarna. Man ska aldrig underskatta natten, hellre en tröja för mycket än en för lite.
  • Mådde generellt sämre på natten, lärdom är att ta det lugnt med energin, ät på morgonen, dagen och kvällen.
  • Mitt mindset timmarna innan starten. Lärdom: gå in i din egen bubbla och tro på dig själv. Ta inte allt så himla allvarligt som några kloka människor brukar säga…Vill du så kan du! Kan jag så kan du…
En av många rullstensåsar.
Slåtterdalskrevan.
Ja nog var underlaget många gånger extremt tekniskt…
Många vackra blomsterängar.

28 svar till “High Coast Ultra 129km del.2“

  1. Underbar läsning! Grymt bra jobbat!!

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack Tommy och tack för allt under resans gång💗💗

  2. Kerstin Engdalen skriver: Svara

    Wow Alexandra… Så grymt imponerad av dej, otroligt gjort. Jätte kul att läsa om din strapats❤️

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack Kerstin💗💗

  3. Taina Eklund skriver: Svara

    Härlig läsning och grymt bra gjort av dig Alex ☺️

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack snälla du!😘

  4. Sandra J skriver: Svara

    Du är grym 👌🙌💪😘

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack snälla💗

  5. Rolig läsning!! Du måste förstå att du är grym❤️ Tro inget annat🏃‍♀️👏

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack fina vän❤️

  6. Emma Englund skriver: Svara

    Denna läsning får tårar att rinna ner för mina kinder. Om jag bara hade en liten del av ditt pannben😘

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Men å vad fint skrivet💗Det finns där inne, det är jag helt övertygad om.

  7. Ann Holm skriver: Svara

    Vilken häftig resa! Man slutar aldrig bli imponeras av dej 😗 Superstålkvinnan 😄Vilka fina bilder. Det var nästan så man var där och sprang med dej. Hur det nu skulle gå till 🤣

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack snälla du💗💗

  8. Marléne skriver: Svara

    Din lilla, envisa, fantastiska människa! 😃💪Underbar läsning. Saknar dig! 💗

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack fina du! Saknar dig💗

  9. Härligt att läsa din berättelse. Blir nästan själv lite rörd när man läser om din målgång. Härligt jobbat 🙂 / happyrunner

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Vad roligt att höra, tack snälla!

  10. Vilken härlig berättelse. Blir själv lite rörd när du skriver om målgången.
    Grymt bra jobbat.

  11. ultrarunner.rookie skriver: Svara

    respekt!

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack!!:)

  12. Bra kämpat och tack för att du delar med dig. Jag ”sprang” också HCU 129 i år och UV90 som första ultra förra året. Lycka till på nästa lopp!

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack detsamma! Vad roligt, då kanske vi ses på något lopp framöver?

  13. Magnus Haldosson skriver: Svara

    Riktigt mäktig läsning! Sprang HKT 43km förra helgen. Lärde mig att höga kusten km är inte som andra km. Är sugen på ultradistanserna nästa år (jo 43 är ju kanske också ultradistans…light) och har det mentala siktet inställt på UV90 men som sagt även HCU och Icebug xperience finns på intresselistan…
    Blev som sagt sjukt sugen på loppet när jag läste din racereport…Härligt kämpat!!!

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack snälla! Grymt jobbat med HKT, som du säger så har Höga Kusten en helt egen terräng. Kul att du vill prova mer ultralöpning, när man väl börjat finns ingen återvändo… Lycka till!

  14. Kristian Bengtsson skriver: Svara

    Det där med mentala dippar är någonting som är svårt att beskriva om man inte har varit med om det.
    Själv kom jag gråtande till familjen som väntade med mat och dricka vid en kontroll i slutet av ett ultralopp. Jag undrade hur de stod ut med att köra runt och langa saker till en praktidiot som knappt tog sig fram i skogen. De svarade att de älskade mig och att jag var grym som klarade springa 50km i 30 graders värme. Efter det vände allt, någon trodde på mig!!!! Och jag började tro!!!!
    Grym läsning!!!!!!!

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Åå ja jag förstår precis! Tänker att man säkert blir ännu mer emotionell när man får träffa sin familj? Kanske bäst jag låter dem vara hemma även fortsättningsvis? Vad sprang du för lopp? Grymt jobbat i den värmen iallafall!!!

      1. Kristian Bengtsson skriver: Svara

        Detta var under Hallands ultra, som för övrigt är ett väldigt trevligt lopp.
        Jo, det kan vara lite emotionellt ibland. Men oftast finns de vid målet och då gör det inte så mycket😊

Kommentera