Tid för återhämtning

3 veckor har gått sedan jag gick i mål på High Coast Ultra 129k. Resan som gav mig så mycket. Gränser som flyttades och suddades ut. Inte minst så kommer man hem med nya bekantskaper och ett större självförtroende. En lite sargad kropp och ett hjärta och sinne fullt i kärlek och ödmjukhet.

Har försökt att analysera mest det fysiska och mentala, vad behöver jag träna mer på? Ännu mer backe, inser hur viktigt det är att träna att gå uppför för det blir andra muskler som involveras. Detsamma gäller utförslöpningen, vill bli bättre, jättemycket bättre! Sjukt taggad på att träna backe helt enkelt. Sista året har jag tränat mycket i skogen och det har verkligen gett resultat, herregud jag stukade fötterna typ 20ggr på Ultravasan 90 som inte ens är tekniskt krävande och inte en enda gång på HCU. Man blir bra på det man tränar helt enkelt, så ännu mer teknisk terräng blir det nu! Vad gäller det mentala så var det dygnet innan samt starten och första delen av loppet som inte fungerade. Sedan hittade jag massor av glädje. Så nästa gång ska jag våga tro (om än lite ödmjukt) lite mer på mig själv. Ödmjukhet är ändå bra tror jag, ödmjukhet för naturen och för kroppen och den mentala resan.

Saken är den att efter såna här utmaningar och lopp blir man oftast rätt taggad på att träna mer och planera för framtiden. Efter min första ultra förra året (UV90) så började jag träna lite för hårt lite för tidigt vilket resulterade i en höst där ingenting funkade. Det var inte så att jag blev skadad men oerhört sliten, både fysiskt och mentalt. Jag antar att vi alla är lite olika här och precis som med allt annat gäller det att lyssna på sina egna behov och hitta sitt eget sätt. Därför hade jag bestämt mig redan innan att det kommer bli minst 2 veckors vila efter loppet. Vilan innefattar 20 min superlugn jogg (runstreak) och rörlighet dagligen. Första veckan var det inget snack om saken eftersom jag hade vätskeblåsor under väldigt många tånaglar, AJ. Andra veckan fortfarande lite öm i lederna men kroppen mådde betydligt bättre än förväntat. Speciellt med tanke på att jag grät av smärta i mina knän första natten, rädd att vara skadad. Men den tredje veckan vågade jag mig på ett första pass över timmen och jag har kunnat följt programmet ”10 månader mot 10 mil” hela veckan. (Började med detta i juni så har inte hunnit med att följa det ordentligt förrän nu så det känns superkul.) Känner mig pigg men jag tror inte att jag är fullt återhämtad än så jag tar det lugnt, lyssnar på kroppen och går gärna lite för mycket än lite för lite… jag har faktiskt inte bråttom någonstans, vill bara komma ganska långt.

Idag blev det ett pass på 140min run-walk-run enligt schema på den vackra Bruksleden inte långt från där jag bor. Valde en ganska teknisk del så att det blev (för mig) en hel del med naturlig gång under passet. Älskar att bara flyta med och låta naturen bestämma hastigheten! Vatten och en banan fick bli min packning. Nu när jag tänker efter så är jag nog lite tröttare i kroppen efter dagens pass än vad jag normalt hade varit.

Nu blickar jag framåt och om 4 veckor ska jag få åka till vackra Sunnmöre i Norge och springa med Pace on Earth, längtar massor! Innan det hoppas jag hinna springa med Lisa Kriga som jag träffat genom ultralöpningen och som även hjälpt mig med hemsidan, så himla gulligt. Sen får vi se vad för lopp som väntar. Fjällmara? Sätila? Sandsjöbacka? För att inte tala om alla ultradrömmar inför nästa sommar…

 

Spring lugnt och alldeles lagom kort så hörs vi snart!

 

 

Lite bilder från min tur på Bruksleden idag:

 

Ett svar på “Tid för återhämtning“

  1. I do not even know how I ended up here, but I thought this post was good.
    I don’t know who you are but definitely you’re going to a famous blogger if you are
    not already 😉 Cheers!

Kommentera