IX Ultra och it´s all mental…

Med en liten svag känsla av överansträngda ben och lite smådeppig, ni vet sådär gråtmild och trött, så velade jag in i det längsta innan jag åkte ner till västkusten för att springa IX Ultra. Jag tycker att jag har haft en lugn sommar, inte alls sprungit massa lopp utan mest njutit av mina egna skogsrundor. Nu i efterhand så tror jag att min mentala återhämtningsfas är lång. Aldrig fått den uppfattningen hos andra, utan mer att man springer ett lopp, låter kroppen vila och sedan fokus mot något nytt. Därför har tanken inte slagit mig på det viset förrän under High Coast Ultra. I grunden är jag en människa som lägger ner mitt hjärta och min själ i det jag gör till 100%. Jag är inte snabb och jag kommer aldrig prestera några bättre tider osv men det betyder inte att jag inte påverkas av mina lopp och utmaningar. Medan jag ena stunden avundas de som springer och tränar för fart och långa distanser och springer massor av lopp så är jag i andra stunden väldigt nöjd med att jag har hittat sån glädje i mitt sätt att träna och springa. När man under ett lopp tömmer all sin fysiska energi och blottar hela sin själ och utlämnar sig själv till naturen så kommer det såklart att få konsekvenser. Kroppen återhämtar sig genom sin egen styrka tillsammans med mat och sömn. Vad gäller det mentala så har jag insett att det måste få ta tid. Jag måste få smälta alla intryck, bearbeta, glädjas, landa och börja om. Om jag nu kastar mig ut i ett nytt stort äventyr utan att vara klar med det andra så blir det inte rättvist varken mot mig själv eller mot det nya loppet. Jag tappar fokus, tappar glädje och börjar att räkna antal km kvar och tänker ständigt på alla delar som gör ont. Ja men självklart, varför utsätta sig för något som gör ont om man inte förstår varför och det enda man vill är att komma i mål? Jag måste få göra en ny plan och komma in med nyfikenhet i att upptäcka nya delar av världen och mig själv. Den glädje och lycka som jag kände under sista halvan av HCU, det är DEN som jag älskar och det är DEN som är mitt varför. Jag tror att alla magiska upplevelser i Sunnmöre tillsammans med Pace on Earth också har tagit en stor plats i mitt hjärta. Jag var nog helt enkelt inte mentalt redo att springa 8 mil. Men nu sprang jag 8 mil och det blev en helt fantastisk sommardag och det bästa av allt: jag fick dela den med Jessica.

Åkte ner kvällen innan loppet för att bo med Jessica och hennes familj i deras sommarställe. Därifrån hade vi 10 min cykelväg till färjan som skulle ta oss till Bohus-Malmön där loppet skulle starta. Sådär vid 04.45 på morgonen insåg vi att starten gick en bra bit in på ön! Skrev till Tommy som ordnade med plats till oss på bussen från färjeläget, vad vore livet utan ultravänner?

Precis innan starten på Bohus-Malmön

Vi trasslade lite med packningen och startade sist och hamnade en bit efter det långa löpartåget, vilket kändes så himla skönt. Ingen stress, inga bakom oss, bara vi och soluppgången över den vackra ön. Vi sprang i lugnt tempo helt överens om att idag ska vi bara njuta, ingen stress.

I soluppgång

Den första etappen har jag för mig var ca 12km och slutade vid färjeläget där båten skulle ta oss till fastlandet. Vi hade båda en bra känsla men vi var superhungriga när vi äntligen kom fram och fick de där magiska kanelbullarna och kaffe, ni förstår ju själva, bullar från lokalt bageri och rykande hett kaffe, lycka! Redan på första etappen blev det en grej att vi alltid meddelade alla gulliga människor som arbetade längs med banan att ”vi ligger sist så ni kan packa ihop nu!”. Vi hade kul helt enkelt!

Kaffe och bullar, äntligen!

Lite väntan på färjan där vi fick sällskap av flera andra löpare. Vi kom förresten inte sist till färjeläget för att det var några löpare som tagit en liten omväg… Med land under fötterna igen rörde vi oss återigen lugnt framåt, små fina stigar och lite klättringar fick mitt humör på topp, älskar skog och backar! Det skulle dock visa sig vara en hel del sträckor med asfalt för att ta sig till Kungshamn Smögen osv… (jag gillar inte asfalt)

 

 

Kungshamn

Kungshamn var vackert, efter bron över till Smögen kände vi båda att solen började bli ganska varm, väl ute på Smögenbryggan bjöds vi på pannkakor med nutella och soppa mm. Det var så ljuvligt gott, vi var så hungriga! Fortfarande sist i loppet begav vi oss vidare bort från Smögen, återigen över den långa bron och mot Väjern. Det var här någonstans vi blev osäkra på vägen och plockade fram kartan. Det var även då vi upptäckte att vi hade en cutoff-tid i Väjern, hur kunde vi missat det?? Ja som sagt så var förberedelserna inte de bästa. Med 20 min till godo kom vi fram till Väjern och våra drop-bags, härifrån hade vi hur mycket tid som helst på oss. Jag valde att inte använda någonting ur min drop-bag detta lopp. Plockade på mig av det som fanns att äta i kontrollen bara. Vi fortsatte springa i lagom tempo. Tror att vi faktiskt hela loppet sprang hela tiden förutom uppför, även om definitionen av uppför ändras lite med loppets gång. Ganska jämna i vårt tuggande framåt.

 

Pannkakor på Smögenbryggan

Vid checkpoint innan Ramsvikslandet frågade man oss om vi fortfarande var sist, haha, och det var vi, sånär som på en kille som låg några meter bakom oss som hade det lite besvärligt. Samma checkpoint skulle användas även när man kom tillbaka över bron från Ramsvikslandet, alltså 15km senare, och det var ett stort gäng där som redan passerat Ramsvik och de sa att det kommer bli tufft att få vattnet att räcka till så ta med er allt ni kan. Eftersom min ena flaska gått sönder så hade jag bara en (alltså bara 500ml). Denna räckte alldeles utmärkt övriga loppet då jag fyllde på den vid varje checkpoint men här ute räckte den tyvärr inte alls, solen och havet gjorde sitt och vattnet tog slut alldeles för tidigt..

Någon hade ätit upp många av snitslarna ute på Ramsvikslandet
I väntan på brostängning efter Ramsvikslandet. Tack Tommy för foto!

Ramsvikslandet var vackert, klipphällar i oändlighet, kände mig ganska pigg och glad här ute och vi sprang faktiskt om en hel del löpare här ute. Vi valde att tugga på i samma takt som tidigare. Vi träffade på Emmy och Linda här ute som vi höll ganska jämn fart med sista delen av loppet. Även Tommy och Annika fick vi sällskap av till och från. 15km senare åter vid checkpoint fick vi höra: men nu är ni ju inte sist längre tjejer! Älskar dessa glada gulliga funktionärer överallt, här får IX Ultra verkligen toppoäng (tillsammans med nutellan och kanelbullarna). Mindre än 2 mil kvar nu, yeey! 8 mil är ju inte så långt ändå. Typ. 7 km kvar tills nästa matstopp. Både jag och Jessika blev påverkade av att vara utan vatten ett tag i gassande sol ute på Ramsvikslandet. Jag fick kramp i en fot och Jessika blev yrslig och illamående. Med salt och vatten lyckades vi pigga på oss lite igen. Inte minsta hungrig vid sista checkpoint så åt jag ändå en pannkaka, en dålig idé skulle det visa sig då detta gav upphov till en mil med illamående, det är jobbigt att springa med illamående. Tur att det blev en del stig och klättring så jag fick något att roa mig med. Den sisa biten, upploppet, var ett par km (oändligt) långt och det var faktiskt denna gång otroligt skönt att komma i MÅL! Tack IX Ultra, Jessika och alla andra goa löpare för en underbar sista dag på sommaren 2018.

Fick träffa Emmy längs vägen som jag egentligen hört massor om men aldrig fått träffa. Superkul!

 

MÅL

 

 

2 svar till “IX Ultra och it´s all mental…“

  1. Så jäkla härlig läsning!! 🙂

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack snälla, det värmer!

Kommentera