Ehunmilak 100 – This race will change you

Ehunmilak 100 – This race will change you.

 

Det var något med Ellens RR från 2017 tillsammans med bilderna och podden som fick loppet att fastna någonstans inom mig. Något som fick mig att förstå att det är det där som livet handlar om och att någon gång så måste jag dit. När chansen dök upp att få göra detta tillsammans med Pace on Earth så tog jag den. Det var inte ett lätt beslut att anmäla sig till just distansen 100 miles och 11000 höjdmeter, jag fick konstant påminna mig om att äventyret är det viktiga, inte målgången. Med anmälan gjord på nyårsafton så har jag sedan dess lagt träningsfokus på backarna, aldrig fokus på antal mil utan bara på tid i kombination med höjdmeter upp och ner. Många gånger har jag känt mig långsam och otillräcklig i min löpning men just tiden i backarna har fått mig att känna mig allt starkare och tryggare i det äventyr jag faktiskt skulle få göra. Där någonstans kunde jag äntligen vila i att jag faktiskt har gjort mitt allra bästa just nu för att fysiskt kunna komma så långt som just jag kan.

 

Ju närmre loppet kom desto mer rädd blev jag för det mentala. Hur ska jag kunna hantera 2 dygn utan sömn och i konstant rörelse upp och ner för bergen? När jag kommer känna att jag inte orkar och vill mer hur ska jag då kunna fortsätta framåt?

 

Nervösa 100 miles deltagare precis före start.

 

The Race:

När starten gick kl.18 på fredagen var det 29 grader och musiken och jublet på gatorna var helt galet. Aldrig mött en sådan loppstämning tidigare. Vi joggade lugnt ut ur staden längs gatorna men ganska snabbt så började det gå uppför och klättringen mot den första toppen hade börjat. Underlaget varierar mellan grusväg och sedan alltmer stig. Det kändes skönt att äntligen få vara igång, att slippa oroa mig mer och istället få börja fokusera på att bara vara i rörelse. Uppåt uppåt, värmen tryckte, svetten rann, pulsen steg, ansträngningen kändes hög men jag visste att allt skulle lugna ner sig snart när min egen stress fick lägga sig, men tänkte att det skulle vara viktigt att få i sig ordentligt med vatten, salt och energi redan från start. Kändes häftigt på något vis att komma upp till den masten och toppen som vi hade sneglat mot dagarna innan, det är verkligen på riktigt nu! Det var skönt att sedan få flyta ner från berget. Höll mig hela tiden nära Ellen som hade lovat att hålla mig sällskap fram till första cut-offen, det fick mig att känna mig trygg och lugn.

 

Allteftersom så började värmen avta, natten och mörkret började komma smygande. Solnedgången värkte vackert rosa på himlen, lugnet sänkte sig. Pannlampor på och vi fortsatte att jobba uppåt uppåt nedåt nedåt. I tystnad rörde vi oss framåt. Försökte att kontinuerligt få i mig energi och vatten, åt av det som fanns på stationerna. Mest vattenmelon men även skinka, tomater, pepsi mm. Sedan kom det, illamåendet, illamåendet som jag hade väntat på och räknat med. Har erfarenhet sedan tidigare att jag ofta mår illa på nätterna, men det har även hänt dagtid vid värme. Fy vad jag hatar att må illa! Tuggummi och salt visade sig ha den bästa effekten för att lindra. Inte salttabletter dock för de kräktes jag snabbt upp igen. Som tur var så hade jag saltshots med mig som Emmy tipsat om att köpa i Spanien innan loppet vilka funkade super. Längre fram på natten så började jag längta efter morgonen, tänkte att när morgonen kommer så släpper förhoppningsvis illamåendet. Några gånger kände jag mig trött och blundade lite samtidigt som jag rörde mig framåt. Minns en lång stenig rejält teknisk utförslöpa där jag tror att jag stukade till foten en gång och Ellen ramlade, utan några direkta skador tack och lov. Vi sprang igenom en sovande stad och sedan vidare ut bland skogarna och upp i bergen igen.

 

Den dimmiga aprikosa himlen kom upp över gräsbeklädda toppar, försökte njuta men kände mig lite ledsen och illamående. Kommer inte ihåg när det släppte men plötsligt försvann det bara. Älskar när saker försvinner för det ger ytterligare energi och hopp om att saker som kommer faktiskt oftast även försvinner. Kände mig återigen pigg och glad. Ända fram till Tolosa (77km och första dropbag) hade vi sällskap jag och Ellen. Johnny mötte upp oss och vi packade om våra väskor, tvättade fötterna, bytte alla kläder, åt och sedan iväg igen. Härifrån hade jag verkligen inte räknat med något annat än att fortsätta mitt lopp ensam. Jag vet att Ellen precis som jag gärna vill springa ensam, vi mår liksom bäst så. Men tydligen så mådde vi även väldigt bra av varandra så vi fortsatte vår resa tillsammans.

I en rosa morgondimma.

Värmen började bli påtaglig igen, minns inte jättemycket mer av denna dag än att vi bara fortsatte framåt, uppåt, neråt, gåendes, springandes, alltid framåt. Minns att jag blev glad varje gång träden gav oss skugga och att dagen inte alls var lika varm som tidigare dagar. Minns även att jag var trött och hade ont någonstans i benen men kunde mest tänka på hur himla skönt det var att ha lite ont istället för att må illa. Kände mig glad många gånger. Återigen börjar en väldigt lång stigning upp mot Txindokiko lepoa, känner mig ändå väldigt stark uppför, vi matar på bra, ibland tar vi pauser genom att lägga oss ner på marken. Denna grej verkar bli vårt vinnande koncept. Vi stannar sällan på stationerna och vi står sällan still. Vi bara lägger oss ner, i en minut, sedan upp och framåt igen. En kille frågade oss ett par ggr om vi var ok men tredje gången han såg oss ligga ner sa han bara: aaa swedish-style.

 

Väl uppe på toppen så går en baskisk man om oss och han säger på engelska att det är synd att det är så mycket dimma nu för detta är ett av de vackraste ställena. Vi funderar lite på hur detta kan vara så speciellt vackert? Vi ser ju bara gräs. Då plötsligt så sveper molnet iväg och där står vi, helt tagna av den magnifika utsikten. Vi ser toppar som tornar upp sig genom molnen. Gräsbeklädda berg där hästar, kor och får betar i harmoni. Det vackraste jag någonsin upplevt. Det är det här som det handlar om, just det här ögonblicket är ett av dem jag aldrig kommer glömma. Sedan börjar vi jobba oss neråt 1750 höjdmeter igen för att till slut nå den sista etappen innan Etzegerate där vi har vår andra och sista dropbag.

Klättrandes upp genom molnen.
På toppen av världen ovan molnen.
Sjukvårdare kunde dyka upp lite varstans på banan.

Efter några timmar når vi denna sista etapp som är på ynka 14 km och kan se enkel ut på etappkortet men vi vet både från Ellens tidigare lopp och från tidigare deltagare att dessa är brutala. För eliten tar denna etapp 2 timmar och för oss normala dödliga människor tar den upp mot 6 timmar. Skogen är stor och mörk, hela tiden är det uppför, nerför, uppför, nerför, uppför, nerför. Ett myller av stigar som naturen själv har skapat. Regnet faller, dimman ligger tät och leran omringar fötterna. Hjärnan börjar bli riktigt trött, skogen fylls av märkliga saker, medan jag hela tiden ser saker som inte finns så hör Ellen saker som inte hörs. Vi turas om att leta efter reflexmarkeringarna för att en av oss ska få vila. Allt känns som en evighet. Vi fortsätter att ta våra en-minuters-powernaps liggandes på stigen.  När man inte längre orkar hålla ögonen öppna och hjärnan vaken så funkade det alldeles utmärkt för mig att bara få blunda till sedan börja röra mig igen. Det ihop med tuggummi och saltshots gjorde mig mer skärpt. Vi tog även en koffeintablett var denna natt. Vi pratade och drömde om vad vi skulle göra när vi kom fram till Etzegerate, skulle vi duscha fötterna, skulle vi lägga oss med fötterna högt och sova kanske 10 eller 20 min, äta först osv. Det var skönt att få vila i tanken att vi skulle få en paus när vi kom ur skogen. Jag minns att jag svor över leran en stund här, medan jag försöker kravla uppför en kortare brant så tar Ellen en annan väg vilket slutar med att hon glider i leran och tvingas sätta ner hela armen i den svarta tjocka geggan. Plötsligt står det även ett hinder på vägen, någon har ställt stora grenar som ett kors över vägen, jag muttrar irriterat över varför någon gör något så dumt samtidigt som jag krånglar mig framåt och fastnar i olika kvistar?! Efter ytterligare 10 meter så hör vi 2 baskiska killar skrika, hör till slut att de ropar heeey chicas och det är då jag inser hur dum jag har varit. Självklart så stod korset där för att markera att det var fel väg. Vår första och enda riktiga felspringning, räddade av 2 baskiska killar i den svarta dimmiga natten, otroligt tacksam för det! Till slut börjar det gå nerför bland lera och slukhål och vi inser att stationen äntligen närmar sig.

En snabb vilopaus på en lerig stig i den mörkaste natten

Plötsligt fylldes vi med ny energi igen och beslöt oss för att endast göra ett snabbt stopp i Etzegerate. Vi bestämde att vi packar om väskorna med ny energi och slänger i oss mat, skiter i att byta kläder och bara går vidare. In på stationen och där stod Linda som en liten ängel och serverade oss mat och kramar. Det betydde massor för oss båda två!

Etzegerate.

Vi går in i nästa etapp som ska vara uppåt uppåt för att efter det äntligen få bestiga det sista vackraste och högsta berget. Etappen känns oändlig, jag börjar bli ledsen. Känns som att soluppgången aldrig vill komma och det enda jag kan tänka på är att jag vill gråta. Jag är trött och jag förstår inte hur jag ska klara de sista cutofftiderna, rädslan för att bli avplockad innan målet kramar ett hårt tag kring mitt hjärta. Trött, ledsen, yr, orken att äta finns knappt heller. Tvingar i mig trots att jag hulkar. Tårarna bränner. Kontrollen kommer till sist, även soluppgången, men det är molnigt och jag fortsatt ledsen. Till sist kommer den branta klättringen uppför berget och jag känner ändå någonstans styrkan i benen. Jag kliver på, Ellen säger att jag går för fort, för risken finns att energin inte räcker hela vägen då. Jag vet att hon har rätt samtidigt som rädslan att inte klara springa tillräckligt fort de sista milen utför håller ett hårt tag kring mitt hjärta. Försöker räkna på tiderna men hur jag än gör så landar jag i en känsla av jag är värdelös. Blir ännu mer ledsen. Rycker upp mig enstaka gånger genom att lite argt säga till mig själv att skärpa mig. Det är inte ett dugg synd om mig och det enda jag behöver göra är att sätta den ena foten framför den andra. Jag vill göra denna resa för att jag kan och vara tacksam för det. Det här med att det till slut inte finns något skal kvar, att man står där ensam, naken och sårbar det är så otroligt äkta och sant.

 

Jag tror att det väl uppe på den stora vackra toppen börjar att vända lite. Rädslan börjar avta. På något sätt gav jag hela mig till berget. Berget gav mig av sin styrka tillbaka. Känns som att jag blickar ut över hela världen och känslan av tacksamhet infinner sig. Första delen utför berget är teknisk, precis som den var uppför, fötterna är nog de som värker mest, hela fötterna är liksom supertrötta. Stenarna är vassa, man måste som vid flera andra tillfällen använda sina händer för att ta stöd för att kunna klättra neråt. Fascineras ändå över hur mina ben och knän kan kännas så pass bra efter alla dessa brutala klättringar upp och ner. Börjat landa i att jag faktiskt är stark, inte värdelös. Den vassaste toppen är plötsligt avklarade och vi får lite mjukare gräs genom dalen. Plötsligt ser vi alla vackra örnar landa på marken. Men när vi närmade oss insåg vi att det var gigantiska gamar (10-20 st) som slogs om en död kalv, så brutalt och obehagligt. Tror det tog en stund för oss att orka släppa den synen.

På den högsta och sista toppen.

Nu gick det uppför igen och snart var det dags för en lång och brant skogsutförslöpning, kändes som en oändlighet innan vi nådde den allra sista cutoffen med ett par timmars marginal. Tänk att när det äntligen är platt från stenar under fötterna då är det så sjukt brant istället så att fötter och ben får det tufft ändå? Såhär i efterhand kan jag skratta och fascineras av det även om jag just då undrade hur man ens kan komma på tanken att springa i de där branta bergen. Försökte äta ordentligt i kontrollen för min hjärna hade jag lämnat någonstans uppe på berget. Herregud vad mycket konstigt jag tänkte och såg. Ni vet som när man håller på och somnar, befinner sig som någonstans mellan vaket och sovande tillstånd. Glömde exempelvis bort vem Ellen egentligen var. 2 mil kvar nu. Men en mil är ganska lång, ännu längre när ordet flackt inte existerar i den baskiska världen. Mer eller mindre bara olika grader av uppför och nerför. Till sist efter några timmar nådde vi allra sista kontrollen.

 

Trots att jag visste att vi hade en väldigt lång mil kvar så visste jag även att vi skulle gå i mål, så länge jag stoppade i mig lite energi/socker så inte hjärnan skulle totaldö så skulle vi nå det där målet. För nu hade jag blivit lite rädd igen, rädd för att hjärnan skulle svika mig. Tänk att bli avplockad en mil från mål pga total förvirring, kan man bli det? Någonstans här så bestämde min hjärna att berätta för min kropp att nej nu får det ändå vara nog. Det började göra ont precis överallt, vi joggade lite mer denna etapp mest för att vi bara ville fram! Kramp i hela rumpan, nytt sår under foten, ont i hela benen som jag aldrig haft innan. Yrsel. Solen värmde och gassade på oss. Som tur var så hade inte viljan och hjärtat gett upp. Försökte vara noga med vatten men det är jobbigt att dricka när man är så omfamnad av tröttheten. Plötsligt kom Benjamin på cykel och mötte upp oss och jag ska erkänna att det tog nog 30 min innan jag kunde komma på vem han var. Trots att han varit med oss på hela resan. Började fundera på hur mina barn hade det, de som hade varit vilse i mörka skogen natten innan. Vem var egentligen Ellen och varför sprang hon alltid i muminbyxor? Kom plötsligt på den briljanta iden att det var ju oerhört korkat att jag sprang när Ellen sprang för det räckte väl egentligen med att en människa springer i taget? Glömde förresten nämna att jag under föregående natt räknat ut att jag behövde mer batteri i pannlampan andra natten eftersom den skulle bli mycket längre pga lägre fart. Logiskt va!

 

Helt plötsligt så var vi bara där, i Beasain. Både hjärnan och benen vaknade. Återigen pigg och jag kunde både springa och vara glad. VI SPRANG I MÅL efter 45 timmar och 15 minuter genom berg, dalar och skogar! Jag gjorde det, jag sprang mitt allra första 100 miles lopp och inte vilket som helst, ett av de tuffaste som finns. Jag är en Ehunmilak-finisher! Efter kramar och bilder så började tårarna rinna, de där tårarna som bränt så många gånger fick äntligen bara komma ut. Lyckan, känslorna, livet.

THIS RACE HAS CHANGED ME.

 

Påväg in i mål tillsammans.

Med överseende att jag missat stora delar av loppet och även blandat ihop vissa delar. Tack för att du orkat läsa och TACK TACK TACK ELLEN för ALLT!

 

Önskar att jag hade tagit mer bilder under loppet men samtidigt behövde jag få tiden att vara just där och då. Mobilen fick ligga bak i ryggan under hela loppet förutom på 2 av topparna vilket jag ändå är väldigt nöjd med. Bilderna och upplevelsen kommer för alltid av finnas kvar i mitt minne, det är jag övertygad om.

 

Den viktigaste lärdomen. ÅTERIGEN! Var inte rädd. Oroade mig så otroligt mycket innan för att må dåligt, men just när man är mitt i det så är det bara att hantera det. Allt blir bättre. Att inte veta innan är en del av äventyret i att gå bortom. Loving the adventure of going beyond (Pace on Earth).

Utrustning:

Ultimate Direction Adventure Vest med 2 mjuka flaskor (en tredje bak att ha vid längre etapper).

Skor Lasportiva Akasha.

Sport-bh och trosor från Craft.

Strumpor Aclima ull.

T-shirt i ull/tencel från Devold samt en ull från Aclima.

Korta tights från Gore och Craft. Trekvartstights från Salomon i västen.

Jacka Inov-8 Stormshell.

Stavar Black Diamond Distance Carbon Z 110cm

 

Energi:

Spring Energy Gel

Earthbite

Smågodis, choklad.

Cliff Shot-Blocks som extra socker/energi vb.

Mat från alla stationer.

Vatten som dryck.

 

 

23 svar till “Ehunmilak 100 – This race will change you“

  1. Megaimponerande och inspirerande💪
    Tack för bra läsning!

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      TACK, det värmer att RR uppskattas.

  2. Det låter helt underbart! Fast jobbigt såklart … Vilken prestation ni gjort! Jag blir så inspirerad 🤗

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tusen tack snälla du!

  3. Katarina skriver: Svara

    Vilken underbar läsning. Du inspirerar. Kul att Ellen bidrog till trygghet och med sin erfarenhet visade att det var möjligt att genomföra. Wow!

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack snälla, Ellen har lärt mig massor!

  4. Lotta Andersson skriver: Svara

    Och här sitter jag och läser, fäller en tår och har gåshud. Vilken RR!! Kändes som jag var med dig från start till mål. Stort Grattis till en sjukt imponerande bedrift och målgång. Kram

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Åå tack vilka fina ord! Kram

  5. Wow! Fängslande och gripande läsning! Grattis till en sån prestation!

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tusen tack!!!

  6. Wow! Det låter helt fantastiskt! Jag längtar efter att också kunna springa sådana lopp! En sak som jag funderar mycket på nu är hur länge är man en nybliven löpare? Jag läser hela tiden om att nyblivna löpare inte ska göra det och inte det…

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack, det var verkligen en omvälvande upplevelse! Jag tror att vi klarar så mycket mer än vad vi tror och än vad som går att läsa, våga tro på dig själv och lyssna på din kropp. Kram!

  7. Åh tack för att jag fick ta del ad din fantastiska upplevelse! vilken resa vilket lopp! Du är fantastiskt stark och jag är imponerad av att du kommer ihåg så mycket av de 45 timmarna! KRAM

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack så jättemycket, det värmer verkligen! KRAM!

  8. Sophia Miracolo skriver: Svara

    Vilken upplevelse – och vilken läsning! Jag tänker ofta på att det modigaste som finns är att försöka nå ett mål utan garanti för att man kommer lyckas. Det är något så vackert, tycker jag, med den där urstarka viljan att… VILJA något. Blev tagen av din berättelse av många skäl, men särskilt för att du gav dig på en utmaning utan garantier, för att du ville. Och det är så häftigt. Tack för att du delade med dig!

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Tack så himla mycket för dina fina ord. Jag håller med dig i det fantastiskt häftiga att stå på startlinjen till något som man knappt tror sig kunna övervinna. Det är där det magiska händer på något vis. Kram!

  9. […] i sin snygga finisherjacka. Läs hela Alexandras Racerapport här   Text: Sandra LundqvistFoto: […]

  10. haha vilken HEEEEEEEELT underbar racerapport! Känner igen så mycket även om jag bara sprungit 24h, men just där hur hjärnan agerar. Underbart! Du är GRYM!

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Jaa visst är det fascinerande, haha. Tack så jättemycket!

  11. Juliette (Happyfeetalajuliette) skriver: Svara

    Åh jag känner på mig att jag om några år kommer skriva en RR inledandes med ”Det var något med Alexandras RR från 2019 tillsammans med Pace on Earth podden som fick loppet att fastna någonstans inom mig”… för det har redan fastnat!! Äkta och inspirerande läsning som även är lärorik, och jag vill både tacka och gratulera er för detta galet coola äventyr!! Ni är sånna superwomans att jag blir stolt utan att riktigt känna er!! Supergrattis till din första 100miles!!!

    1. Alexandra Schöttle Jonsson skriver: Svara

      Åh TACK Juliette för dina fina ord, det värmer verkligen massor! Önskar dig alla lycka till med framtida äventyr. Tack igen och kram!

  12. Så….jäkla…cool…!!!!!!!!! 😀

Kommentera