Ehunmilak, känslorna & livet.

Äntligen har jag fått uppleva det där alldeles unika och avskalade som ultra kan ge. Har försökt att sätta ord på detta i en veckas tid nu och det är inte enkelt. Visst kan man känna sig stark och stolt efter ett lopp eller ett uppnått mål men detta är något helt annat. Egentligen kanske det inte ens går att beskriva med ord. Jag tänker ändå ge det ett försök.

Tror det är kombinationen av att springa väldigt länge (som 2 dygn) ihop med att ta sig över höga berg, djupa skogar, stekande värme och mörka dimmiga nätter. Jag känner ett ofantligt lugn, likt en genomborrande lycka. Något ärligt och genuint som jag aldrig nånsin tidigare upplevt. Jag förstår nu det där med att skala av alla sina lager likt en lök tills det inte finns något mer kvar än det egna sanna jaget. Alla känslor kommer upp till ytan och till sist finns det verkligen ingenting kvar än här och nu. Man lär sig att omfamna nuet där ute på berget och att våga umgås med sig själv. Man får beabeta känslor och fula saker och sen lämna kvar dem där ute. Nu 2 veckor senare så är jag verkligen mer jag än jag någonsin varit. Lugn, stark och lycklig. Uppskattar varje andetag, varje kram och varje dopp i sjön. Varje steg jag springer blir en växande kärlek till denna urkraft vi människor besitter. Det handlar inte om prestation eller ytligheter. Det handlar om livet. Aldrig någonsin mer ska jag klaga på min kropp, det finns något vackert i det starka, jag har lärt mig det nu. Jag förstår att jag återigen kommer att bygga upp mina lager av allt jag möter i livet men jag vet att det finns berg där ute som kan hjälpa mig att hitta mig själv igen.

Jon hade rätt. This race will change you.

”Climb the Mountains and get their good tidings. Nature’s Peace will flow into you as sunshine flows into trees. The winds will blow their own freshness into you, and the storms their energy, while cares will drop away from you like the leaves of Autumn” -John Muir

 

Kommentera